I oktober 2015 beslutade riksdagen om den 60-procentiga subventionshöjning som vindindustrin nu behöver för sin räddning. Alla partier utom Sverigedemokraterna slöt upp, även om stödet internt i flera partier var skakigt. Knappt hade bläcket torkat på riksdagsprotokollet, innan vindindustrin började argumentera för ytterligare höjningar.
Förra fredagens energiöverenskommelse växlar kärnkraft utan effektskatt, i utbyte mot ännu en kraftig subventionshöjning till vindkraft.
När dammet lagt sig kommer höjningen att vara kontroversiell. Många menar att vindkraftssubventioner genom de så kallade elcertifikaten nu gjort sitt, till exempel elcertifikatsystemets upphovsman (Second Opinion 2015-09-04). Kungliga Vetenskapsakademins energiutskott liksom Ingenjörsvetenskapsakademin, IVA, vill avsluta certifikaten. Även SD vill avveckla subventionssystemet, och Liberalerna motsätter sig nu nya elcertifikat efter 2020.
MP räknar nu med att subventionerad svensk koldioxfri vindel ska försörja delar av Europa. Men verkligheten är att fossilkraft säljs avsevärt billigare än osubventionerad vindkraft under överskådlig tid framöver, och det är inte svenska politiker som bestämmer detta. Världsutbudet av kol, olja och gas håller världsmarknadspriserna nere, och det är verkligheten som räknas – inte drömmarna. Vem räknar med europeisk solidaritet i frågan?
I verkligheten bygger vi vindkraft för att sälja kraftigt subventionerad förlust-el. Vindbolagen försöker nu sälja ut sina förlustbringande vindkraftverk, för att koncentrera sig på projektering/byggnation, och riktar sig särskilt till köpare som kommuner, landsting och pensionsfonder. Till dig och mig.
Kan vi ta för givet att efter valet 2018 kommer den politiska majoriteten att troget försvara vindkraftssubventionerna allt medan förlusterna fortsätter – likt varvsstödet på 70-talet? Decemberöverenskommelsen höll mindre än ett år. MP menar nu att 2040 ska vi ha 100 procent förnybart, medan M hävdar att kärnkraften kan fortsätta utan tidsbegränsning. När spricker bubblan?
Följdfråga: Kan en investerare i svensk vindkraft – till exempel europeiska pensionsfonder – inför valet 2018 känna sig trygg om fortsatt subventionspolitik? Hänger investeringens avkastning på en politisk spekulation i att subventionspolitiken fortsätter? Kan den i annat fall – liksom kolgruvor – rentav närma sig ”stranded assets” ?
Osannolika resonemang? Tja…. hur skulle du vilja satsa dina egna sparpengar?
Vindkraftparkerna Björkhöjden och Ögonfägnaden i Ragunda, Sollefteå och Strömsunds kommuner har nyligen invigts på en bergstopp, med orkester och servering, tjo och tjim. ”Vi har känt ett stort stöd från kommunerna, det lokala näringslivet och allmänheten” säger vd i vindkraftbolaget SSVAB.
Hoppas alla hade trevligt. Även jag har haft ganska trevligt, men av en annan anledning. Jag läste nämligen den färska SOM-undersökningen 2015, med en aktuell lägesrapportering från forskningsprojektet om Sveriges energiopinion. Här finns intressanta saker att läsa.
Till exempel syns att årets siffror är tämligen oförändrade jämfört med i fjol. Här ligger nu andelen som vill satsa mer på vindkraften mellan 55 och 66 procent för alla Sveriges områden – utom ett.
Undantaget utmärker sig kraftigt: mellersta Norrland redovisar 40 procent. En halvering från de 80 procent som gällde för området 2008. Det stora raset har kommit efter 2013. Ett halverat stöd på några år, som sammanfaller i tid och rum med den hårdast vindkraftskövlade landsdelen. Något för våra politiker att tänka på inför 2018. Och för väljarna att hålla i minnet.
Under 2015 har energimyndigheten, tillsammans med Naturvårdsverket, tagit fram en vägledning för kommunal tillstyrkan eller veto vid vindkraft. Och nyligen avgav miljö- och energidepartementet 2016 års regleringsbrev för myndigheten.
Vi läser det nya regleringsbrevet och sätter kaffet i halsen: “Om myndigheterna mot bakgrund av analysen bedömer att behov föreligger för ytterligare åtgärder för att underlätta tillståndsprocessen bör de föreslå sådana, inklusive författningsförslag“. Uppdraget ska redovisas senast juni 2016.
Regeringspartierna vill avskaffa kommunernas nuvarande vetoträtt vid vindkraftetableringar. energimyndigheten var redan i samband med lagstiftningsprocessen 2009 motståndare till vetot. De har sedan dess, med energiskt stöd av vindkraftbolagen och anlitade advokatbyråer, i olika sammanhang argumenterat för att vetorätten bör avskaffas.
I Sollefteå – en mycket vindkraftpositiv kommun – har kommunen under 2014 utnyttjat vetot mot en vindkraftpark om 22 verk som Nordanvind vindkraft AB ville bygga i Kärnsjöområdet. Motivet är att verksamheten skulle hota rennäringen. Östersunds styrande politiker hade för avsikt att utnyttja vetot mot 30 planerade verk som Statskraft och SCA planerade vid Storhögen, mot bakgrund av närheten till flera grannbyar.
Bolaget drog 2013 tillbaka ansökan inför beslutet om veto. I Bräcke ville Statskraft och SCA utöka befintlig vindkraft på Mörttjärnberget med ytterligare sex vindkraftverk. Kommunen sade nej till planerna med hänvisning till bullerproblem hos närboende. Bolaget har nu avbrutit sin vindkraftplanering i Sverige.
Departementets regleringsbrev innebär nu en inbjudan till energimyndigheten att föreslå inskränkning av den kommunala vetorätten. Var beredd på att framåt sommaren hör vi av frågan igen. Vänner av kommunalt självstyre bör vara uppmärksamma.
Den 1 juni var det invigning av Björkhöjden och Ögonfägnadens vindkraftsområden i gränstrakten mellan Ångermanland och Jämtland. Några hundratal personer kom till invigningen av de 123 vindkraftverken arrangerat av ägarna Statkraft SCA Vind (SSVAB). Temat för invigningen var ”Folkets vindpark”, som möjligen var tänkt att jämföras med en gammaldags folkets park. Där fanns gyckel, spel, sång och dans till bollkastning och mat.
En av besökarna beskriver jippot så här:
”Det var en afton med gycklares spel, det får bli min slutsats. Förutom vanliga gycklare och ”trollerigubbar” med diverse uppträdanden som passar bäst på ett tivoli fanns div. stånd som förekommer på vanliga tivolin.
Det bjöds på en bussresa till ett vindkraftstorn till att börja med men vi fick inte lämna bussen.
Därefter färd till själva invigningsplatsen. Där fanns uppsatt stora tält, typ rennäringen, men mycket större (så misstanken finns om att man försökte visa på samsyn med samebyn om detta) och dessa innehöll såväl någon form av mat (vi accepterade inte den lååånga kön så vi vet inte vad som bjöds) som div. andra billiga förförelsekonster som luftgevärsskytte och annat oväsentligt.
Där på plats bredvid ett av tornen bjöds också in till besök. Den var dock helt under all kritik för det man fick se var golvet på hissen och inget annat.
Så småningom blev det dags för själva invigningen. Först ut bland talarna var Statskrafts ansvarige (de äger 60% av parken) och därefter SCA-representanten.
De berättade då div. fakta om parken, som sades vara Europas största landbaserade vindkraftpark, som kan uppfattas som både klokt eller dumdristigt.
Därefter erbjöds Elisabeth Lassen (kommunordf. i Sollefteå kn /admin not) ordet tillsammans med Susanne Hansson, Strömsund (kommunalrådet från Ragunda fanns inte på plats) att inviga själva vindparken fysiskt. Det gjordes genom att vrida om en nyckel och därefter en brytare (för strömmen kan vi förledas tro, för det blåste inte). Nåväl, efter det vridet sprutade det av fyrverkeripjäser någon meter rätt upp framför kommunalråden.
Därmed ansågs parken invigd och det bjöds därefter på dans efter något band som ej finns kvar i minnet.
Min hustru och jag lämnade därefter stället med en gemensam uppfattning om att detta var kanske det mest bedrövliga vi någonsin sett. Ett spektakel, en fars eller just gycklarnas afton.”
På en kulle intill invigningsplatsen stod en grupp tysta människor med sorgband som med sin närvaro fick belysa den tragedi som de drabbats av när deras renbetesmarker stulits från dem. Det var medlemmar ur Jijnjevaerie sameby som på detta sätt ville protestera.
Många delar samebyn Jijnjevaeries sorg över den kamp de förlorat mot SSVAB:s vindkraftsetablering i Björkhöjden och Ögonfägnaden. Jijnjevaeries ordförande Marianne Persson har berättat om de svåra konsekvenser som vindkraften fört med sig för deras renhjordar och hur samebyn överklagat och stångats mot myndigheterna för att försöka få tillbaka de rättigheter de tidigare haft. Men kampen blev förgäves.
”Jijnjevaerie samebys medlemmar samlades till en tyst manifestation när Björkhedens vindkraftspark invigdes under tivoliliknande former. Sametingsledamöter hade åkt från Östersund för att visa stöd när stora delar av samebyns vinterbete försvinner och naturen hackas sönder av vägar och vindsnurror.” (citat från Samefolkets gruppsida)
”Invånare från samebyn Jijnjevaerie stod tysta i bakgrunden under invigningen.
– Vi är här för att ta avsked från våra marker som gått förlorade. Det här är ingen invigning för oss, det här är ett avslut, säger Lars Jon Persson.
Han berättar att marken nyttjats i flera generationer som betesmark för renar, men nu är de slut med det.
– Jag kan bara tala ur hjärtat och det känns som det är en begravning, säger han.” (Bild och citat ur Länstidningens artikel)
Bild från VK
VK: ”Det var en sorg för samerna som var på plats under invigningen av vindkraftsparken utanför Östersund. Marie Persson, ledamot i Sametinget, berättar om hur det var.” Lyssna till henne här:
VK: ”Med samiska kåtor, akrobater och dansband invigdes i går vindkraftparkerna Björkhöjden och Ögonfägnaden utanför Östersund. Medan invigningen pågick stod samer på sidan och grät.”
SVT sameradion: ”Jijnjievaerie sameby var på plats för att visa sin sorg över parkerna på deras betesmarker.
– Känns inte bra, det är ett stort jippo. Jag har inga ord att förklara hur jag känner, men det känns inte bra, säger Antaris Persson, renskötare i Jijnjevaerie sameby, till Sameradion & SVT Sápmi. ” Prejhta Persson berättar vidare:
Svenska Kraftnät räknar med sex procent effektutnyttjandegrad, med vindkraft. För att täcka kärnkraftens 10 000 MW installerad effekt måste vi alltså bygga 150 000 MW vindkraft. Detta motsvarar 50 000 stycken 3 MWs vindkraftverk. Men på grund av vindkraftens korta livslängd behöver vi alltså nybygga 2 500 verk årligen enbart för att ersätta verk som faller för åldersstrecket. Men blåser det inte så spelar det ingen roll hur många snurror som byggs. Vindkraft är ju i stort sett meningslös eftersom det måste backas upp av 100 procent vattenkraft och enbart gör lönsamheten på vattenkraften lägre. I november gick chefen för svenska kraftnät Mikael Odenberg ut med att nätavgiften på el skall höjas 36 procent från och med förste februari. På grund av intermittent väderberoende elproduktion, det vill säga vindkraft, solkraft.
Kan vi inte uppfylla effektbehovet måste elintensiva företag flytta ut från landet. Vad tjänar vi med den gröna sörjan egentligen?
Investera i stället en del av subventionerna till vindkraft till att utveckla generation fyra kärnkraft. Då återvinner vi det kärnavfall vi har i dag. Ingen uran behöver brytas. Vi eldar vårt kärnavfall i 500 år.
