En glesbygdsbos funderingar..

Som glesbygdsbo får man många anledningar att fundera över utvecklingen.

Vindkraftsutbyggnaden är väl egentligen bara en del i en utvecklingskedja som pågått i hundratals år, ja egentligen ända tillbaka till 500-talet när vissa Ådalsbor blev rika på skinnhandeln i övre Ådalen. Från 1700-talet har skogen i allt större omfattning blivit föremål för investerarnas intresse. I början av 1900-talet blev älvarna investeringsobjekt. På 1960-talet behövdes arbetskraft ute i landet, och då försvann en majoritet av de ungdomar som fått sin skolning i kommunen. På 1980-talet kom torven på modet, och skulle bidra till energiförsörjningen. Nu, på 2000-talet, är det blåsvädret som är föremål för investerarnas intresse. Intressant att fundera över vilken resurs som nu står på tur efter vindkraftsutbyggnaden.

Vad gav investeringarna tillbaka till den lilla glesbygdssocknen? Ja skogen och flottningen gav med hårt fysiskt arbete en försörjning för folk under drygt 50 år. Nu sköter några maskinförare och timmerbilar det som tidigare gav 100-tals arbetstillfällen, och skogsbyarna avfolkas. Den skogsmark som inte tidigare köpts upp av bolag köps nu upp av nya investerare som spekulerar i värdesökning i skogsmark. Vattenkraften gav torrlagda forssträckor, ödelagda fiskevatten, och de få arbetstillfällen som fanns för att sköta kraftverken är nu helt borta. Torven blev en kortlivad historia. Den för nu en tynande tillvaro med några anställda under sommarmånaderna. Tur att vi lyckades rädda några myrar.

Vindkraftsutbyggnaden har hittills gett ett visst uppsving för lokala handlare och rumsuthyrare, men det mesta av transporter och jobb har gått till specialföretag från utlandet eller andra delar av landet. Den framtida driften av vindkraftverken lär väl som vattenkraftverken kunna fjärrstyras. Vad blir över till kommunen och den lilla glesbygdssocknen? Investerarnas vinstskatter hamnar ju inte i kommunen, och antalet arbetstillfällen ”bidde en tumme”.

Ja, i den lilla socknen skulle skolan avvecklas, så nu lever den vidare som friskola. Det 30-åriga servicehuset för äldre blev efter en tid ordinärt boende utan nattpersonal, för att sen säljas till en ideell förening som försöker hålla liv i bygden. Befolkningen minskar och ålderspyramiden har blivit upp och nervänd. Gnälligt, javisst, men ser ni någon annan utveckling? Vad blir nästa glesbygdsresurs som blir föremål för investerarnas intresse?

/ Alvar Norlén

TACK Alvar!