I Dagens TÅ (Tidningen Ångermanland) finns flera insändare publicerade med svar på Hans Erik Flodins vindkraftspropaganda / insändare för någon vecka sedan. Många flera har reagerat och svarat, men tyvärr har TÅ meddelat att de avslutar diskussionen om Flodin i och med dagens insändare.
En av insändarna i dagens TÅ är skriven av TaraBrita:
”Följ med på en vandring längs ett myrstråk upp till de ännu relativt opåverkade naturområden, som breder ut sig på höjderna i Västra! Här finns landskap med urskogsrester, nästan alltid ett flertal myrar och i ibland en svartblänkande tjärn med näckrosor. Tidiga morgnar med stilla lyftande dimmor exponerar ett landskap, där solens första strålar får nattens kvarlämnade daggdroppar att lysa i alla regnbågens färger. Ängsull, Rosling, Jungfru Maria Nycklar frodas på myrarna.
Den absoluta stillheten bryts endast sporadiskt av fågelläten, som skär igenom tystnaden. Längre fram på sommaren lyser de mogna hjortronen upp vitmossemosaiken och framåt hösten ligger de mörkröda tranbären uppradade som pärlband på den rimfrostvita myren. Talrika fåglar har här sina häckningsplatser.
Ingenting på hela jorden kan vara vackrare än de olika årstiderna här uppe på våra Ångermanländska berg och på ingen annan plats kan man uppleva denna sakrala frid, denna tystnad som man nästan kan ta på. Vilken oskattbar tillgång!
Om bärblommorna kalla vårar har frusit längre ned så kan man finna att de har klarat sig utmärkt här uppe och satt frukt. Här är ofta ett par grader varmare, något som nybyggarna förr lade märke till och utnyttjade, bland annat för odlingar. Därför etablerades också i skogarna ovanför Betarsjön nya byar som till exempel Åkerbränna, Stuguvattenkälen och Öfra. Taråberg i Röåns närhet är en annan känd bosättning.
Att i dessa områden smälla upp vindkraftsmonster, dra vägar, fragmentera och markförstöra är en miljöförstörelse så grov att man förfäras. Giriga entreprenörer med Flodin i spetsen tillåts härja fritt.
Vindkraftsskojarna har nu en mycket utstuderad och effektiv strategi för att lyckas med sitt geschäft: härska genom att söndra.
Någon – ett ankare – i det berörda området mutas först med frikostig arrendeersättning. På samrådsmötet framställs därefter den löjligt futtiga byalagsskärven som bygdens frälsning. Några tror på det och struntar i den förstörda miljön medan andra genomskådar taskspelet och tänker på kommande generationer. Det är alltså upplagt för söndring och split.
I Kärmsjöfallet spetsas hela dramaturgin av att kommunen redan ingått ett anläggningsavtal med Flodin på kommunens mark där.
Skogen, älvarna och nu bergen, de sista relativt naturliga artbankerna!
Inget offer är tydligen för stort när profitörer och kapitalister skall gödas.”
Text: Tarabrita