Med tanke på den enorma satsning på utbyggnad av vindkraft som sker i Sverige skulle man kunna tro att vi har akut elbrist och förutser stora ökningar av elbehovet. Verkligheten är en annan. Som Sivert Göthlin skrev i en debattartikel 7/5 har vår elbalans aldrig varit starkare. Elexporten var 2012 cirka 19 TWh (nästan tre gånger hela vindkraftproduktionen). Dessutom har staten en vision av att halvera bebyggelsens energianvändning till år 2050. Det skulle innebära en minskning av elbehovet med cirka 25 procent. Innan stora investeringar görs i nya anläggningar för energiförsörjning är det rimligt att först klargöra vad energin ska användas till och Kungliga Ingenjörs- och Vetenskapsakademierna har i en stor energiutredning avrått från satsningen på vindkraft.
I detta läge är det märkligt att Sverige väljer att investera stora belopp för att bygga ut en elproduktion som inte behövs men nästan inte satsa någonting på effektivisering (vilket staten förespeglat att man ska göra). År 2010 var det bara runt 4,5 procent av de medel Energimyndigheten satsade på forskning och demonstration som gick till byggnadsrelaterad energieffektivisering. Kostnaden för att spara en kWh är i många fall bara 1/10 av kostnaden för att producera en kWh vindkraft. Dessutom sätter den sparade kWh inga spår i naturen, den har inga överföringsförluster och den frigör överföringskapacitet i nätet (vindkraften kräver stora investeringar i ledningsnätet). Den vindkraft som säljs på export betalas i stor utsträckning av skattebetalarna eftersom den säljs till halva självkostnadspriset.
Eftersom det inte verkar finnas några energirelaterade behov eller ekonomiska fördelar med en vindkraftsutbyggnad tycks det hela ha blivit ett självändamål. Stora torn blir monument över politikers handlingskraft medan energieffektivisering varken hörs eller syns. Arealutnyttjande är en viktig komponent i miljövärderingar och i Sverige lyfts dagbrotten för brunkol i Tyskland fram som skräckexempel. Nu håller Ångermanlands skogar på att omvandlas till mycket större dagbrott för elproduktion. I vems intresse sker detta? Ska det överhuvudtaget byggas vindkraftverk bör dessa byggas betydligt närmare behoven, t.ex. i Stockholms skärgård, och inte i Västernorrland med ett elöverskott som är runt 20 TWh. Med placering i Ångermanland kommer vart femte verks hela produktion att gå åt för överföringsförlusterna!
I en bilaga till TÅ/ÖA 18/6 presenterar vindkraftens förespråkare ett antal fördelar för regionen, till exempel tusen årsarbeten (under uppbyggnadstiden?). Det ligger nära till hands att lyfta fram ett tidningscitat efter alla löften om arbetstillfällen i samband med vattenkraftutbyggnaden:
”… Ingen ville stoppa en sådan utveckling men hade männen berättat att utvecklingen endast gällde för de människor som bodde i södra delen av landet, då hade kanske folket protesterat.”
Det bör också framhållas att ett antal lokala arbetstillfällen kopplade till naturupplevelser riskerar att försvinna samt att en alternativ satsning på energieffektivisering skulle ge ett stort antal permanenta arbetsmöjligheter. Ombyggnad och underhåll av vägar behövs i regionen även utan vindkraft (vindkraftsindustrin vill inte betala kostnaden för nödvändiga vägförbättringar medan många bofasta i glesbygden själva måste betala ombyggnad och underhåll av sina vägar trots att man betalar skatt).
Per Fahlén
prof.em