Om att leva nära vindkraftverk

En berättelse om att bo nära vindkraftverk.

”Vindkraften har splittrat vår by. Fågelkvittret och grannarnas gemytliga samtal har tystnat i byn. I stället hörs ett monotont surr både ute och inne. Att bo intill ett vindkraftverk är inte enbart miljövänligt och positivt. Det vet Yvonne och hennes familj.
Det är så vackert att man blir betagen. Kuperad terräng, sol som letar sig genom de höga trädens kronor, kor som betar, glittrande sjöar och en gammal stenbro med porlande vatten. Här ligger också ett naturreservat där en skylt informerar om vik ten av att bevara och förstärka områdets biologiska mångfald, texten avslutas med orden: ”Njut av tystnaden och utsikten.”

I bakgrunden hörs ljudet av ett envist flygplan som aldrig tycks vilja gå ner för landning. – Det som låter är vindkraftverket här ovanför, det är ett fruktansvärt oljud när vinden ligger på. Tidigare hade vi ett rikt djurliv med många rovfåglar som häcka de, men nu har de försvunnit och jag tvivlar på att de återvänder så länge propellern snurrar.  Här fanns också flera arter av fladdermöss men de kan inte överleva i närheten av ett vindkraftverk, berättar Yvonne som bor granne med vindkraftverket.

Yvonne och hennes man köpte gården för 13 år sedan och det var kärlek till omgivningen vid första ögonkastet. – Vi hade tröttnat på storstadslivet och planerade för barn. Vi hittade vårt drömhus och gillade den gamla stilen. Naturen påminde om trakten där jag växt upp och allt ramades in av ett underbart fågelkvitter. Det var så rätt och vi gick med ett svagt rosa skimmer framför ögonen. Lugnet och tystnaden var en så härlig kontrast mot allt buller och bråk i staden.

Köpet av huset var parets livsinvestering, de rustade och byggde ut. Familjen utökades med tre barn: Moa, 12 år, Klara, 10 år, och Max, 5 år. För att flickorna skulle få egna rum byggdes två sovloft på vinden. Dessa står numera oanvända. – Ljudet tränger in i huset så att sovloften förvandlas till resonans lådor så där vill inte barnen vara, de blir vansinniga på att inte kunna sova i sina egna rum. Moa försöker trots allt ibland men Klara har helt gett upp och sover hellre i en bäddsoffa på bottenvåningen, dit ljudet inte når. Fick veta ryktesvägen För två år sedan byggdes ett 70 meter högt vindkraftverk där varje vinge mäter 32 meter.

Fågelkvittret och grannarnas gemytliga samtal har tystnat i byn. I stället hörs ett monotont surr både ute och inne. Att bo intill ett vindkraftverk är inte enbart miljövänligt och positivt. Det vet Yvonne och hennes familj. Vindkraften har splittrat vår by.  Yvonne och hennes man tyckte att de funnit sitt drömhus, men sedan vindkraftverket byggdes har livet förändrats.  Skapelsen är privatägd och blev det största vindkraftverket i området. För att få tornet på plats sprängdes 30 000 ton berg bort. – Vi blev inte tillfrågade i förväg om vad vi ansåg, planerna nådde oss ryktesvägen. Först såg jag ändå ingen fara med bygget. Det var ju miljövänligt och jag hade inget emot de vindkraftverk som jag sett ute på fria fält. Lite svischande ljud skulle vi väl stå ut med, trodde jag. Problemet var att vindkraftverket blev betydligt större än planerat. Yvonne och familjen fick en chock när transporterna kom. Lastbilar avlöste varandra på de smala vägarna. – Lite komiskt är det att området är klassat som ett tyst område med innebörden att det ska vara lågtrafikerat och mindre buller, men här är aldrig tyst längre.

Innan vindkraftverket byggdes rådde gemenskap i bygden, grannarna snackade med varandra, drack kaffe, ordnade kräftskivor och midsommarfirande tillsammans. Nu har det lilla samhället blivit uppdelat i två läger – de som störs och de som stöttar. – Man pratar inte längre med vem som helst i grannskapet, man vaktar sin tunga. Vår familj är inflyttad men de flesta här är infödda, släkt eller känner varandra från generationer tillbaka så det är känsligt att kritisera vindkraftverket. Tyvärr tar ägarna det som ett personligt angrepp. Men vårt missnöje har inget med personerna att göra, det handlar om att hela vår tillvaro har förändrats, utan någon möjlighet för oss att påverka.

Yvonne dukar upp med fika i sitt moderna och renoverade torp. På tomten finns kaninburar och inne i huset välkomnar två keliga katter. En trappa upp ligger en kattmamma och diar sina fem små kattungar. Allt skulle vara en sådan lantlig idyll om det inte vore för ljudet, ljudet som driver Yvonne till vansinne. – Vindkraftverket har tre olika ljud. Först har vi det svischande ljudet från rotorbladen och det är inget som stör mig. Sedan det som påminner om en flygplansmotor. Det tredje är det värsta: ett dovt pulserande lågfrekvent ljud och det är detta som vi hör mest. Det är ett enerverande läte. Yvonne berättar med både trötthet och skratt i rösten vilka knep de har för att undgå ljudet, för att stå ut och finnas till i sitt eget hem. – Eftersom propellern ändrar sig beroende på vindstyrka och riktning hörs det olika mycket på olika platser både inom- och utomhus, men det är sällan det är helt tyst. Ofta slår dånet rakt in genom väggarna och rätt in i huvudet. Vi anpassar oss och flyttar runt beroende på var ljudet kommer in. Jag brukar ”samla tvätt ” och vänta med att köra maskinerna till sent, för det är lättare att stå ut med ljud man själv skapar än de som är påtvingade. Att sitta ute ljumma sommarkvällar är inte att tänka på och att sova med öppet fönster är inte möjligt. Vid tretiden i natt vände vinden och därefter kunde Yvonne få sova.

I dag ligger huset i motsatt vindriktning vilket gör det ovanligt tyst. Men vissa nätter kan hon inte sova alls och vissa dagar händer det att hon rusar ut, kastar sig in i bilen och åker hemifrån för att få en stunds lugn och ro. – Jag har reumatism och är sjukpensionär och därför hemma mycket. Ibland får jag panik, jag måste bara härifrån och åker till väninnor eller sätter mig på ett bibliotek bara för att komma ifrån det monotona surret. Skuggor och reflexer. Det är inte bara Yvonne som längtar efter tystnad och som hon själv påpekar tillhör inte hennes familj de som drabbats värst. Det är många grannhus som påverkas av ljudet och även från störande ljusreflexer.

– Allra värst är det väl för initiativtagaren till vindkraftverket eftersom de bor drygt hundra meter från tornet, men de har ju valt situationen själva och kan trösta sig med att det ger inkomster. Medan andra familjer har nybyggda hus och tillbyggda rum som likt våra sovloft förstärker ljudet och därför inte går att använda. Det blir också skuggor och ljusreflexer från rotorbladen i naturen intill. Jag skulle besöka en granne tillsammans med min väninna, men vi fick vända hem igen. Hon har epilepsi och klarade inte av flimret, det utlöste anfall. Det är ett trettiotal hushåll som har överklagat beslutet om vindkraftverk men Yvonne säger att de inte möts av förståelse eller respekt. Anonyma röster påtalar via internet att de är miljömarodörer, bakåtsträvare, att de borde stängas av från elnätet samt försvinna från platsen. – Vi får tydligen inte tycka det är jobbigt och står helt handfallna.

Eftersom vindkraftverk anses som ett miljövänligt alternativ är det en helig ko som vi inte får kritisera. Jag är orolig för framtiden, för om vi skulle tvingas flytta härifrån så får vi knappast ut några pengar för huset och att bo i detta oljud är hemskt. Från att ha varit ett attraktivt område står numera fastigheter tomma och tomter osålda. Vi pratade med en mäklare som förklarade att vi visserligen har ett drömhus men att närheten till vindkraftverket har en negativ inverkan på fastighetsvärdet. Det finns en anledning till att folk vill bosätta sig så här i skogen, och det är lugnet och tystnaden. Yvonne påpekar att hon trots allt inte är motståndare till vindkraftverk, men att man måste tänka på var man placerar dem! – De allmänna råden brukar vara att man inte sätter dem i områden som dessa, med kuperad terräng, intilliggande bostäder och naturreservat. Jag gnäller inte på att det står en stor propeller där, men det är inte ett normalt liv att leva i en konstant ljudmatta.

Moa kommer in i rummet och pekar ut genom fönstret och säger med ledsen röst. – Jag vill att vindkraftverket ska bort. Där nere hade vi vårt fladdermusträd förut. Nu är trädet tomt för alla fladdermöss är döda.”

Kopierat/avskrivet ur tidningen Allers nr. 5. 2010
Lisa Södergren, Allers, 251 85 Helsingborg

Kan man lita på forskare?

Jag har granskat en rapport från 2011 med titeln ”Kunskapssammanställning om infra- och lågfrekvent ljud från vindkraftsanläggningar: Exponering och hälsoeffekter” . Denna rapport har beställts av Naturvårdsverket och är utarbetad av Gösta Bluhm vid Karolinska institutet, Gabriella Eriksson vid Linköpings universitet samt Karl Bolin KTH. Ebbe Adolfsson Naturvårdsverket har varit kontaktperson.

Dessa har analyserat kunskapsläget vad gäller exponering och hälsoeffekter av infra- och lågfrekvent ljud från vindkraftanläggningar. Det är intressant att jämföra slutsatserna i denna rapport med  andra tunga rapporter såsom rapporten ”Störande buller- kunskapsöversikt för kriteriedokument”  utgiven av Arbetslivsinstitutet 1999 och den nyligen publicerade kanadensiska rapporten ”Understanding the evidence: Wind turbine noise” utgiven av Council of Canadian Academies 2014.

I Naturvårdsverket rapport presenteras en rad slutsatser där man påstår att

– det finns inga belägg för att infraljud bidrar till bullerstörningar eller hälsoeffekter

– lågfrekvent är ofta hörbart men att vindkraftbullret är inte värre än från andra bullerkällor

– att stora vindkraftverk alstrar mer lågfrekvent ljud än mindre verk men att så länge som nivån är under 40dB(A) vid fasad är dock risken för allvarliga störningar inte troliga

– vindkraftbuller orsakar störningar vid nivån 35-40 dB(A) men att det är förknippat med ett swischande ljud med en frekvens på 500-1000 Hz och således inte lågfrekvent

– förutom bullerstörningar finns inga andra påtagliga ohälsoeffekter

– det finns inga belägg för att hälsoeffekter av infraljud eller lågfrekvent ljud.

Det är mycket allvarligt att man i rapporten inte har berört problemen med lågfrekvent amplitudmodulerat ljud.  Ett ljud som varierar i styrka med en frekvens på ca 1-2 Hz. Vi vet från olika studier bl.a. Conny Larssons rapport ”Ljud från vindkraftverk, modell-validering-mätning” (se nedan) , Energimyndigheten projekt 32437-1 från dec 2014 att amplitudmodulering förekommer upp till 40% av tiden för vissa vindriktningar. Eftersom denna typ av ljud är ofta förekommande under kvällar, nätter och morgnar så kan man säga att för vissa vindriktningar förekommer amplitudmodulering upp till 80% av alla dygn med viss vindriktning. Kerstin Persson Waye skriver i Arbetslivsinstitutets rapport att A-vägning undervärderar störning från lågfrekvent buller. Störningen förklaras inte heller av skillnaden mellan dB(A) och dB(C) . Ett mått som ibland används för att kunna identifiera hög andel av lågfrekvent ljud. I rapporten anges också att förutom direkta hörupplevelser upplevs lågfrekvent ljud rent fysiskt som tryckkänsla över örat eller i kroppen. Detta är ett fenomen som rapporteras av en del personer. Persson Waye säger också att modulationsfrekvens och grad av modulation är av betydelse för uppkomst av effekter av lågfrekvent ljud. I rapporten sägs att traditionella akustiska mätmetoder har begränsad användbarhet för bedömning av bullerstörning.

I den kanadensiska rapporten, där 10 kvalificerade forskare granskat problematiken med buller från vindkraft , så sägs det att man kan inte avgöra om vindkraftbuller orsakar hälsoproblem. Deras granskning visar att det finns visst stöd för att sömn kan påverkas. Man slår också fast det finns risker med lågfrekvent amplitudmodulerat ljud vars betydelse måste analysera noggrannare. Man pekar också på behovet av nya mätmetoder speciellt för mätningar inomhus.

Jag anser att den svenska forskargruppen medvetet eller i brist på kunskap negligerat problematiken med lågfrekvent amplitudmodulerat ljud. Generellt tonar man ner risker med störande ljud från vindkraftanläggningar. Rapporten är sannolikt ett av verktygen från myndigheternas sida att jämna vägen för en ostörd utbyggnad av vindkraft. Rapporter strömmar nu in från många håll i Sverige att vindkraftsljud stör på stora avstånd, 5-10 km. Detta har lett till unika aktiviteter såsom i fallet Karlsholm i Skåne där Miljöprövningsdelegationen begärt omprövning av tillståndet med hänvisning till att verkligheten inte stämmer med den beskrivning som lämnats i MKB:n. SSVAB har öppet erkänt att man har problem med lågfrekvent ljud från anläggningarna Mörttjärnberget, Björkhöjden och Ögonfägnaden. I dagarna har Länsstyrelsen i Gävleborg agerat och krävt mätningar för anläggningen Svartvallsberget i Färila.

Sanningen börja nu komma fram i dagen. För min del tycker jag att problematiken med störande ljud är mycket större än vad jag trodde för något år sedan. Problemet med amplitudmodulerat ljud är högst sannolikt knutet till själva processen och landskapet och kan inte påverkas med modifieringar av maskinerna. Man kan också konstatera att exercisen med bullergränser uttryckta i dB(A) inte har någonting med verkligheten att göra. När Mark-och miljööverdomstolen filar på decimaler på dB(A) så kan man inte annat än undra över vad dom håller på med. Conny Larssons långtidsmätningar visar dessutom att de beräkningsmodeller som används ligger ca 5 dB för lågt i förhållande till verkligheten.

När kommer myndigheter och politiker inse att man spelar roulette med landsbygdens miljö?

Åke Wikström

Conny Larssons rapport om ljud